Jag har varit tyst ett tag. Våra vänner på Facebook upplyste mig om att jag inte publicerat något på över 90 dagar på min fotosida. Det kanske är på tiden att jag berättar varför.

Sen slutet av augusti har jag varit sjukskriven. Diagnoserna skrevs till akut stressreaktion, ångest, yrsel, panikattacker och utmattningssyndrom. Jag fick göra ett test och hade man 19 av 52 på någon slags skala så var man utbränd. Jag hade 34.

En del brukar kalla det för att gå in i väggen. Jag vill hellre kalla det för att hjärnan slutar fungera. För det är precis vad den gör. Första veckorna var det ett projekt att bokstavligen lyfta huvudet från kudden. Det handlade aldrig om att inte orka, det gick bara inte. Hjärnan var blind, döv och stum. Mitt närminne slutade fungera, inte helt men nästan. Jag glömde bort saker hela tiden och det var otroligt svårt att koncentrera sig. Fick läsa om samma meningar mest hela tiden och jag hade svårt att återberätta något. Det slutade nästan alltid med att jag gav upp. Min lösning för att få dagarna att gå var att titta på serier jag redan sett. Det blev nästan som att se dem för första gången, vilket var rätt okej ändå.

Efter cirka sex veckor började medicinen ge effekt på ett positivt sätt. Innan dess var det mest jobbiga biverkningar och det var inte alls roligt. Illamående och stickningar i händerna blev vardagsmat. Jag vill inte på något sett avskräcka någon från att ta medicin, om det visar sig att man behöver det. Det är även viktigt att poängtera att alla reagerar olika mycket och biverkningarna varierar. Jag är dock väldigt glad att jag kämpat igenom det för nu är allt lite lugnare.

En del verkar tro att i mitt fall handlar det bara om att jag jobbat för mycket. Det stämmer till viss del men är långt ifrån hela sanningen. Utan att gå in på precis allt så kan man säga att när man inte ens hittar alla hörnen är det svårt att få ihop livspusslet. Lägg sen till en viss felkodning i huvudet så börjar vi närma oss kärnan av problemet. Jag tror inte heller att man helt plötsligt bara bryter ihop. Det är något som byggts upp under en lång lång tid och det finns inte en chans att stoppa. Man vet inte alls var sin yttre gräns går förrän den är sen länge passerad. Det går naturligtvis inte att göra heller för man har aldrig varit där förut. Det sitter i huvudet men känns i hjärtat.

Det finns som alltid två sidor av allt. En sak som varit bra under hela tiden är att jag sovit väldigt bra. Enligt doktorn hade min tidigare nämnda poäng varit rätt mycket högre annars. Det leder mig dock till något annat jag känner att jag måste förklara lite.

Normalt sett när man säger att man är trött så menar man ofta på grund av sömnbrist. Det gjorde jag med förut. Det spelade då ingen roll hur mycket jag sov och gör det egentligen inte nu heller. För från att jag vaknar tills jag somnar igen på kvällen är jag trött men inte sovtrött utan hjärntrött. Även om det känns mycket bättre nu, så är det en lång väg kvar att gå. Jag försöker, alla dåliga dagar, tänka att det är säkert bättre i morgon. Det kanske blir lättare att koncentrera sig och eventuellt hjälper huvudvärkstabletterna lite bättre. Hemligheten kanske dock är att inte gradera i bra eller dåliga dagar, inte tänka svart eller vitt, utan bara att det är en dag och det här är dagens förutsättningar. Genom kbt:n jag går, har jag nu lärt mig att mycket av den ångest jag burit på har jag skapat själv och det är en viktig insikt för att kunna tänka annorlunda och börja koda om hjärnan. Det är inte alls lätt att försöka förändra något som varit på samma sätt i 34 år men det är väldigt intressant och lärorikt.

En annan sak som påverkats av min hjärntrötthet är min hörsel. Jag hör väldigt bra men har nu svårt att sortera ljud. Är jag i ett rum där många pratar samtidigt är det problem att fokusera och det slutar med att jag hör allt och ingenting. Jag har alltid varit ganska känslig mot starka ljud men på grund av den dagliga huvudvärken är det lite besvärligare nu. Jag har alltid ett par öronproppar i fickan redo att stoppas in vid behov. I jackan finns även mina hörlurar för nödfall på typ Ica Maxi och andra röriga miljöer. Det är nämligen mycket lättare med bara ljud från ett håll som jag själv kan styra.

För tillfället jobbar jag 50 % och att börja jobba var ett riktigt bra sätt att bli bättre. Nu måste jag tillägga att det handlar om att jobba väldigt lite och ytterst kravlöst till en början. Jag började med två timmar om dagen och jag mest bara var där. Gjorde egentligen inte så mycket mer än bara fanns och försökte bjuda mina kollegor på en och annan skämtsam kommentar. På tal om mina kollegor har de varit väldigt avgörande för att min återkomst ändå har fungerat så pass bra. De pressar mig inte det minsta och vill inget annat än att jag ska må bra. Det är lyx att ha såna omkring sig. Måste även tillägga min chef där som även hon gör allt för mitt bästa.

Mitt minne tycker jag har blivit lite bättre men det är fortfarande rätt rörigt. Man får försöka se charmen i det hela och någonstans inse att det kommer vara så här ett tag men sen bli bättre igen.

En lite smått rolig händelse var när jag skulle åka till Maxi för att handla några grejer. Jag och min sambo gick igenom hemma vilka tre saker jag skulle köpa: tandkräm, gurka och crème fraiche. Tre saker borde man nämligen kunna komma ihåg kan man tycka, så ingen lista skrevs. Väl där kopplar jag in hörlurarna och plockar åt mig en tub tandkräm. Sen är det helt blankt. Jag vet att det var två saker till men har inte den minsta aning om vilka det var. Så jag ringer hem och frågar. Sen går jag och plockar åt mig en gurka, betalar och åker hem igen. Crème fraiche fick det bli en annan gång.

Hur har det gått med alla fotojobb då kanske du tänker? Jag har fått ställa in i stort sett allt vilket har varit väldigt tråkigt. En del saker som jag verkligen sett fram emot att göra men att sätta sig själv och sin hälsa först har fått ett nytt perspektiv. Sen har det inte gjort så mycket att det är lite lågsäsong nu heller. Jag räknar med att börja fota lite snart och det ska bli roligt när tiden väl är mogen för det.

Det är rätt fantastiskt hur jag ändå gjort framsteg och blivit bättre. Från att totalt bryta ihop, sluta fungera och inte känna igen sig själv, till att några månader senare vara mer på rätt spår igen. Ironiskt nog känns det som att jag somnade i ett vidrigt varmt augusti och vaknade upp i ett kallt, blött och blåsigt men rätt skönt december.

Inget av det här hade varit möjligt utan stöd från familj, vänner och min älskade Mio.